Fjärde våningen
Åeh åeh åååh.
En kompis försökte ringa mig i eftermiddags, men jag var upptagen så det fick vänta tills jag var klar. Tre missade samtal & ett sms: "Ring viktigt". Tydligen hade hon tänkt "kidnappa" mig & dra med mig på storfest en massa mil härifrån!! Åååh, vad jag ångrar att jag inte bara släppte allt & svarade från början. Hade SÅ gärna varit ute på äventyr just nu!!
Istället sitter jag ensam, halvnaken i soffan med en värmande ansiktsmask i fejset & inte en enda själ som vill socialisera med mig. Inte ens på Snapchat. Var är ni när jag behöver er? Haha, på nåt kul ställe såklart & har kul.
Minns en gång när jag hade kul, på en fest på en konstskola. Söp & umgicks & went all borderline helt plötsligt & satte mig i ett fönster på typ...fjärde våningen & skulle hoppa? Hahaha. Det måste ha sett sjukt patetiskt & fjantigt ut. Men jag minns att jag inte skojade ändå. Betraktade asfalten nedanför & längtade efter hur det skulle kännas att träffa den. Men oj oj, vad kan jag ha varit, 20?
Jag vill vara 20 igen ibland. På något vis känns det som att jag förlorat eller gått miste om *min ungdom*. Att jag har supit/knarkat bort alla år då man ska resa runt, testa nya grejer, prova på olika jobb, ha vänner som kommer & går, vissa som stannar föralltid. Tiden då man är som friast & vackrast i hela livet. Det har jag missat, känns det som.
Jag fyller 27 i år & det känns fruktansvärt. Jag började se & märka för flera år sedan att jag ruttnar bort, men det går inte att göra så mycket åt.
Ingen uppmärksammar min kropp & det gör ont. Fattar att min kille blivit van/less, att jag inte är intressant eller kanske ens snygg för honom längre. Men det som kommer "utifrån", det är viktigt på sitt egna vis.
Nä, nu slutar jag utan att avsluta, för jag vet inte hur jag ska göra det eller vart jag vill komma. Vet inte ens om jag står för det jag skrivit, behövde ba spy ur mig.
