När jag nästan dog
Vem har dött när någon sagt "fuck it"? Säkert ett gäng. Tänkte i alla fall säga det. Nu sa jag det högt, så nu har jag sagt det. Hoppas ingen dör.
Äeh, grejen är att jag hade typ sju-åtta öl & nu har jag druckit fem snart. Inför varje jag har öppnat har jag tänkt att det är den sista. Inte lovat mig själv, men tänkt liksom "det är en dag imorgon också",
MEN JAG VILL VARA I NUUU!! NUUU, i knarket, i alkoholens mysdimma blandat med virveldimman från Imovane.
Alkohol + Imovane kan innebära så mycket kärlek & bubbel & bomull & mysighet inombords. Liksom mental frid. Men det kan även smälla till, så är allt tvärtom.
Det var pga Imovane & 7,2:or jag tog överdosen. Tar för givet att alla som läser ska veta vad jag snackar om, men jag tog i alla fall en allvarlig överdos tabletter våren 2013.
Jag stoppade i mig det mesta jag kunde hitta hemma, vilket var lite allt möjligt, sparade på gamla psykmeds av nån anledning. Mianserin, Efexor, Remeron, Propavan, Theralen, osv. Lite gott & blandat. Men det avgörande var enligt journalen 30 st (4500 mg) Voxra, 50 st (5000 mg) Sertralin & 84 st (8400 mg) Lamotrigin. Kommer inte ihåg hur det var att pula i sig sådär mycket tabletter i ett svep, men jeeez, kan inte ha varit det skojigaste man kan göra i livet. Var som sagt totalt borta på Imo & "extra stark" öl.
Höll på att sätta in Voxran då & mådde piss, avföring & spya ihopmixat redan innan jag hällde i mig alkoholen, Imovane & slutligen den fatala cocktailen. Jag hade självmordstankar så jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men inga direkta planer, förrän efter några Imovane + ett gäng 7,5:or. DÅ var det inga problem längre! Jag kunde göra exakt det jag ville (dö) pga ingen impulskontroll!!
Jag lever SÅÅÅ mycket i nuet på Imo & alko (vid ordentliga flumdoser då). Nu för tiden kan jag göra tokiga saker kanske, men DÅ, då var grunden i allt att jag inte ville leva. Att jag ville dö. Så ja...jag agerade på den impulsen & försökte dö. Hade det gått några minuter till hade jag lyckats & den tanken skrämmer mig inte.
Som jag mådde då, som jag hade det då, var inget att ha. Jag förstår mig själv. Hade jag hamnat där nu, med allt vad det innebar, hade jag bara väntat liiite till, tills min kille somnat, så han inte kunde upptäcka. För jag ville dö. DÅ. Jag VAR typ död inombords.
Nu är jag glad att jag lever, har jättemycket jag uppskattar, tycker är roligt, är tacksam över, bla bla bla. Men hade jag kastats dit igen, då hade jag gjort det ordentligt.
Dött.
Hemsk historia. Vilken oerhörd tur att du klarade dig.
<3 <3 <3
Då jag själv gjorde nästan precis samma sak plus ett hopp från tredje våningen undrar jag (och om du inte vill svara/blir förnärmad ber jag om ursäkt så oerhört då jag vet hur svåra frågor om det kan vara) blev du glad över att vakna?
Jag grät (för första gången på 7år) glädjetårar och är idag glad för att ha överlevt.
Igen, om jag är för närgången, förlåt och svara inte. Annars har ju du min mail.
Kärlek till dig för att du berättar och jag är så jävla glad över att du lever trots att du skulle kunna vara Bertil 45,19år
