Gick in i mig själv

"Jag tror du har gått in i dig själv" sa min kille när jag la mig på soffan & blundade & blev tyst. Nere, less, deppig, ledsen, osv. & min kille blev arg, eftersom jag ofta slutar svara eller svarar svävande, typ "Jag är bara less", typ varje gång jag "går in i mig själv". Har äckligt svårt att dela med mig & det blir jobbigt för alla inblandade. 

Så han blev arg/upprörd & jag blev ledsen & började gråta. Efter en stund gick jag till sovrummet & snörvlade istället, orkade inte sitta brevid nån arg liksom, nån som inte bryr sig. Hoppades efter ett tag att han skulle komma dit, så jag kanske skulle kunna hulka ur mig något av det jobbiga. Men han kom aldrig. 

Jag insåg medan jag grät (blev länge & mycket asså) vad det är som skaver så just nu & det är att jag känner mig så FRUKTANSVÄRT ENSAM & ÖVERGIVEN. Det känns som att människor glider ifrån mig/försvinner/släpper mig. 

Min psykkontakt (en stor trygghet för mig) ska sluta poff hejdå lycka till, & lämna över mig till en främmande person. För andra gången blir jag lämnad av en bra kontakt jag litar på. En annan bra kontakt jag har fått, i ett annat forum, ska sluta poff hejdå lycka till, & lämna över mig till någon random person. 

Men det jobbigaste är när det kommer till min kille. Jag blir så så så ledsen när jag tänker på & grubblar kring honom/mig/oss. 

Känner mig så ensam, den senaste tiden åtminstone. Utanför. Utstött typ. Tråkig. Värdelös. Som att han inte vill vara med mig, jag är inget å ha längre. Resten av världen är rolig & intressant, till skillnad från mig. Han visar mindre & mindre intresse för hur jag har det, gör mer & mer saker som utesluter mig. 

Han går runt med lurar i öronen, så fort han inte lyssnar på sina poddar i högtalarna/på tv:n = går ej/är svårt att småprata utan irritaion. 

Han har börjat cykla en massa, jag har ingen cykel = vi kan inte färdas/umgås tillsammans där + han har friheten att impulsivt umgås med vänner medan jag sitter hemma. 

Han har börjat laga mat till sig själv = vi äter/lagar inte mat tillsammans längre. 

& asså jaaa, jag veeet, jag fattaaar att detta inte ska vara förbjudet & att man ska kunna göra sådant här även när man är i en relation, jag tycker det är bra att ha egna saker för sig. Osv, osv. Så skippa det snacket om du hade tänkt ta det med mig här & nu, annars slår jag dig :) :) :) 

Det som är grejen är att det känns som att detta smyger sig på & jag börjar fundera på om han övar på att vara själv, vara singel? & var kommer snacket "älskar du mig inte längre?" ifrån, helt plötsligt? Back in the days, när ALLT var struligt & upp & ner ställde jag själv de frågorna, projicerade mina egna tankar & känslor, pga min egen osäkerhet, på honom. & det är jag rädd sker nu, från hans sida.  

Jag är rädd att jag betett mig så illa för många gånger, så många gånger att det börjar vara slut på gånger nu poff hejdå lycka till. Då går jag sönder. 

Det här blev ett dödslångt inlägg. Jag skrev det mest för att försöka formulera något för min kille (han ska läsa detta, så snart det passar), istället för att mussla mig eller spy ut något osammanhängande i form av muntliga bajskorvar. 

Sammanfattningsvis - jag känner mig lämnad, utanför & värdelös just nu. Därför klappar jag ihop ibland, går in i mig själv, när det blir för tungt. Det är inte så lätt att sätta fingret på varje suck jag drar, varje tår jag fäller eller varje "hora" jag kläcker ur mig, men typ alltid vill jag bara bli omhållen, struken, masserad, frågad, kurrad. Bara INTE ignorerad eller spottad på, för då blir jag så ensam jag kan bli, någonsin.


Alkiskompis & blommor i nattmössan

Känns som att jag ALLTID är full & på "kukmongoäckelkukmuppslida"-humör när jag får bloggskrivarryck, helt bitter & efterbliven. Aja, det är väl sådan jag är då - muppslidig, sur alkoholist. Alkoholistfitta. 

Älskar könsord. Typ enda kraftuttrycken jag använder, hahaha. Nästan. Aldrig "jävlar!!", "fan!!" & "helvete!!". Bara vulvor, manslemmar & pökerier här. & hora, äckel, mongo, mupp, retard, osv. Har ni tänkt på det? Nähä, men tänk på det nästa gång då!? GULLUNGAR!! Hehe. 

Dricker öl, vin, käkar Imo, lyssnar på gammelmusik, 60/70-tal, spelar CoD Zombies, spyr galla & har tråkigt. Tror jag ska plantera lite blommor när jag skrivit klart det här. 

Har *hittat tillbaka* till en kompis som jag gick på krogen & drack öl med en hel del när vi var typ 20-21-22. Vi gick ut på vardagarna & helgerna & drack öl på de sunkigare ställena i stan. Rätt alkat egentligen, men det är ju ok i den åldern, efter 25 börjar det vara lite smutsigt & pinsamt. Eller äh, vad vet jag, FINNS VÄL INGET FACIT, men ni fattar. Hon dricker fortfarande på samma sätt, typ groggar i soffan på en måndag, starköl onsdag, folle torsdag, tvådagarshelg, kanske vila söndag, osv. Haha, nä men...kanske inte riktigt så, eller typ jo. Aja, jag blir lite glad å varm i magen & vill va kompis med henne. Så himla fint att vi är det då :) :) :) 

Nu ska jag hälla upp mer vin, ta Imovane, låta den gosa till sig & sen plantera en blomma i nattmössan. 

Puss å love.


Att gå på bolaget

Fick en fråga om jag går till samma bolag varje gång jag införskaffar rusmedel i form av alkohol, om jag tycker det är pinsamt & hur jag tänker kring det. Fick lust att skriva ett inlägg & här kommer deeet; 

Det finns två bolag jag går till, för att jag knappt rör mig i andra delar av stan helt enkelt. Men det som är mitt "hemmabolag" (hahaha, asså...) ligger 13 minuters promenad hemifrån, så det är där jag handlar typ 9/10 gånger. 

Man kan väl säga att jag trappade upp mina besök rejält efter att jag slutade dricka GBL, vilket var 2011, om jag inte minns helt fel. & man kan väl säga att när 2012 kom besökte jag bolaget typ 3-6 gånger i veckan. & man kan väl säga att det fortsatte så fram till våren 2013, då jag var så pass nersupen & dålig att jag tog en överdos, överlevde & sökte hjälp. Sedan dess har jag svårt att säga med siffror hur det sett ut. Det har gått upp & ner, hit & dit, men aldrig mer än 3 ggr på en vecka, vill jag tro iaf. 

2011-2017, det är några år. Personal har bytts ut, men många av de anställda "känner" mig, en del har jobbat sen *the beginning*. Skulle liksom aldrig gå därifrån tomhänt om jag glömt mitt leg en dag. 

Tyckte länge det var pinsamt, särskilt åren då jag var där typ varje dag. Var det samma person i kassan som igår ville jag sjunka genom jorden & dö. Men idag bryr jag mig inte så mycket. Kanske för att jag mår bättre, för att jag inte är spritfet längre, för att jag är där mer sällan eller för att DET SKA DE SKITA I!!! 

Viiiiiiiiilket inte alla kan dock!! En dag, kanske ett halvår efter jag *fick hjälp* + hade gått ner en del spritkilon, utspelade sig detta i kassan ; 

Kassören: Du, pssst! Visst dricker du mkt mindre nu? 
Jag: Eeeheeaa? 
Kassör: Det syns verkligen! Flera av oss här har märkt det, det gör oss väldigt glada! 
Jag: Mhmahaaaeeeh... 

Asså, bkmvigxotdlhxpjd??? Retard av rang?? Efter DET var det pinigt ett bra tag kan jag säga. 

Men men men! I slutändan tänker jag väl att det visst kan vara pinsamt, men när det kommer till kritan så äre "fuck it & fuck them!!". Om man inte känner någon i personalen eller så, så är den enda relation man har att de ska betjäna en, hahaha. Låt dem sköta sitt & sköt du ditt, så blir allt bra typ :) :) :)


Full of death and whores and you

Här var jag typ 17. Bildtexten på bilddagboken (minns någon??? Hahaha, ägigt forum) var; 
 
"I know whose porno that you burn
I'll be everywhere you turn
Baby there, there is a room
Full of death and whores and you
 
Hehe. 
 
-BILD BORTTAGEN-

Tänker fel å gör fel

Jag vill vara smaaaaaaaaaal, NU NU NU!! Orkar inte vara mittemellan. Orkar inte. Det tär på riktigt. Höll på att börja gråta när jag såg formen på min kropp i spegeln idag. Jag vill inte. 

För att jag vet att jag är i "normalspannet" nu, trots att jag känner mig ungefär lika fet som jag var vid typ 95 kg. Känner alla valkar, varenda fettcell som gnider sig mot en annan, varenda nerv värker av dessa känslor. 

Måste försöka reda ut vad det är som gör att jag inte bara fixar detta, var det går fel, varför jag inte kan greppa kontrollen & hålla fast vid den. Vad jag behöver göra innan jag gör allt det som gör att man går ner i vikt. Måste ju tänka om på något sätt, för just nu känner jag bara misslyckanden. Jag ÄR ett enda stort misslyckande. 

& just nu känner jag mig bara motbjudande, värdelös & sämst. Men så pass klar är jag i skallen att jag någonstans vet att det nog egentligen är fel. 


Normal kroppsbyggnad

Orkar inte vara 27-årig vit kvinna med normal kroppsbyggnad. Det är jättejobbigt.

Jag måste vara 27, fast det inte känns som det, jag måste vara vit, fast jag vill vara genomskinlig eller totalt fucking bländande, jag måste vara kvinna för att jag är kvinna & det är äckligt & jag har normal kroppsbyggnad för att jag är sämst.

27 är jag ba, går inte att göra ett piss. Genomskinlig eller bländande, tricky båda två asså. Kvinna är jag, vill inte ha någon kuk eller ingenting eller något annat. Äckligt är det för att folk beter sig & det är ju knepigt att ändra på.

MEN!! Den normala kroppsbyggnaden, DEN kan jag komma åt, lätt som en plätt!! & det vill jag ju till & med!! SÅ VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT?! Varför knullar jag ba runt runt 60-63 kg?! Jag vet exakt vad som behöver göras, exakt hur jag ska göra, meeen så kommer jag med mina känslor, förnekelse, mina ursäkter & min dumhet där & krigas & är ivägen.

Så är det hela tiden. Jag skulle verkligen vilja visa er, mig själv & alla andra hur jag ba kan fixa detta igen. Ner till 57. Det gick för drygt ett år sedan, kanske lite mer än så, & jag vill göra det igen.

BORT MED ALLT FLÄSK NU.

Tack för mig.


Alkoholåren

Jaha men ja jaaa.

Ligger i sängen & dricker vin, med lampan släckt. Only the phone to shine up my face in the night. Är så kluven till mörkerdrickandet. På sätt & vis är det rätt mysigt, samtidigt som det ger mig ångest.

Det påminner mig om när jag KONSTANT hade alkohol tillhands. Somnade med en öl på sängbordet, drack upp den när jag vaknade. Knäckte en ny till frukost, mellis, lunch, mellis, middag, kvällsfika & så repeat. Det var hemska dagar & ja...jag tänker gärna inte på dem för mycket. Mår illa & mår dåligt.

Kan inte fatta att jag tillslut hällde i mig uppemot en sjua vodka om dagen. Stod över diskhon & tog shots, för att de ibland kom upp igen. Halsade 7,5:or i slasken för att jag eventuellt skulle spy. Hulkade mig genom dagen. Blir ledsen när jag tänker på det.

Var typ 21-22 år gammal när det började. Två år med GBL, sedan över till alkohol. Har aldrig mått så dåligt som under "alkoholåren". Då menar jag de par åren innan jag sökte hjälp, dvs från typ 2011 till 2013. Merparten av mina ärr är från de åren & då har jag varit inom psykiatrin med självskadebeteende i 11 år...

Nä, fy farao för alkoholåren! Nu ska jag försöka sova utan att fylla på vinglaset.


Snurr

Kan inte somna. En massa skit bara snurrar i skallen. Hur värdelös jag är, bland annat. Känns som att människor tycker om mig på låtsas. Att de bara spelar. Skrattar eller svär åt mig när jag vänder ryggen till.

Min familj känner mig inte och de verkar ärligt talat inte bry sig. Förmodligen för att de tror att de känner mig. De är snälla, men finns inte där känslomässigt, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Min kille. Sådana här stunder tvivlar jag så mycket. På vad han känner, vad han vill. Tänker tillbaka & undrar om han någonsin ens blev kär i mig. Det hände så mycket första åren från att vi träffades. Så mycket skit. Jag ältar händelser & försöker komma fram till saker som aldrig kommer gå att komma fram till. De kommer bara få finnas där som oläkta sår, för mig att bli galen på, nätter som den här.

Vill riva mig blodig när jag snurrar in mig i sådant här. Jag hatar det. Jag skulle bara vilja kunna känna mig värd att älskas.


När jag nästan dog

Vem har dött när någon sagt "fuck it"? Säkert ett gäng. Tänkte i alla fall säga det. Nu sa jag det högt, så nu har jag sagt det. Hoppas ingen dör.

Äeh, grejen är att jag hade typ sju-åtta öl & nu har jag druckit fem snart. Inför varje jag har öppnat har jag tänkt att det är den sista. Inte lovat mig själv, men tänkt liksom "det är en dag imorgon också",

MEN JAG VILL VARA I NUUU!! NUUU, i knarket, i alkoholens mysdimma blandat med virveldimman från Imovane.

Alkohol + Imovane kan innebära så mycket kärlek & bubbel & bomull & mysighet inombords. Liksom mental frid. Men det kan även smälla till, så är allt tvärtom.

Det var pga Imovane & 7,2:or jag tog överdosen. Tar för givet att alla som läser ska veta vad jag snackar om, men jag tog i alla fall en allvarlig överdos tabletter våren 2013.

Jag stoppade i mig det mesta jag kunde hitta hemma, vilket var lite allt möjligt, sparade på gamla psykmeds av nån anledning. Mianserin, Efexor, Remeron, Propavan, Theralen, osv. Lite gott & blandat. Men det avgörande var enligt journalen 30 st (4500 mg) Voxra, 50 st (5000 mg) Sertralin & 84 st (8400 mg) Lamotrigin. Kommer inte ihåg hur det var att pula i sig sådär mycket tabletter i ett svep, men jeeez, kan inte ha varit det skojigaste man kan göra i livet. Var som sagt totalt borta på Imo & "extra stark" öl.

Höll på att sätta in Voxran då & mådde piss, avföring & spya ihopmixat redan innan jag hällde i mig alkoholen, Imovane & slutligen den fatala cocktailen. Jag hade självmordstankar så jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men inga direkta planer, förrän efter några Imovane + ett gäng 7,5:or. DÅ var det inga problem längre! Jag kunde göra exakt det jag ville (dö) pga ingen impulskontroll!!

Jag lever SÅÅÅ mycket i nuet på Imo & alko (vid ordentliga flumdoser då). Nu för tiden kan jag göra tokiga saker kanske, men DÅ, då var grunden i allt att jag inte ville leva. Att jag ville dö. Så ja...jag agerade på den impulsen & försökte dö. Hade det gått några minuter till hade jag lyckats & den tanken skrämmer mig inte.

Som jag mådde då, som jag hade det då, var inget att ha. Jag förstår mig själv. Hade jag hamnat där nu, med allt vad det innebar, hade jag bara väntat liiite till, tills min kille somnat, så han inte kunde upptäcka. För jag ville dö. DÅ. Jag VAR typ död inombords.

Nu är jag glad att jag lever, har jättemycket jag uppskattar, tycker är roligt, är tacksam över, bla bla bla. Men hade jag kastats dit igen, då hade jag gjort det ordentligt.

Dött.


Cerveza betyder öl på spanska

Måndag kväll, klockan 23.30, sitter jag med pavan i hand igen. Öl numero cuatro i ordningen. Cuatro betyder fyra på spanska. Det lärde jag mig i mellanstadiet. Nu vet du också, om du inte visste. Hurra för spanskan! ¡Arriba! Hahaha. Önskar att jag hade fortsatt låta spanskan gro å frodas, men glömde vattna. Eller ja, SKET I. Hade MVG i slutbetyg, men nu kommer jag knappt ihåg någonting. Okej, kan en hel del ord & en hel del grammatik, men just att använda allting rätt...bye bye.

Aja, skit i mina språkfärdigheter, det viktiga är ju att ni fattar ett litet dugg av det jag skriver? Svenska kan jag nog ok. Hade MVG där också, hehe.

AJA!!!

Har varit produktiv igen. Tagit 2x40 mg Ritalin idag. Blir så fokuserad av dem & ja...jag tar tag i saker som känns *omöjliga* annars. Önskar så att jag hade det utskrivet. Eller någon som sålde burkar till mig...

Tömde kaninens bajslåda, trots att det bara gått en vecka sedan jag rensade buren. Städade ur/putsade kylen & skåp i köket (ni fattar inte vad det innebär som sagt, hur äcklig våran lägenhet är, vilket JOBB det är), diskade, lagade mat "från grunden" & bla bla. Har 40 mg Rita kvar nu. Kanske får ta den någon dag & städa toaletten. Heh.

Nu sitter jag ensam & spelar tv-spel. Vill umgås & ta tjack. Supa & ta Xanor. Vara ledig imorgon, att min kille skulle va ledig imorgon, att det fanns EN MASSA TJACK!! Tjo, tjo, tjo.

Äsch, tar en femte (cinco) öl & kör nå matcher ba. Poppar en Imovane.

För ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, bara för jag käkar mask, smask.


Skulle vara nykter...& bajs

Skulle vara nykter, har snart druckit fyra glas vin. Hoppas det stannar där. Haha jaaa, "hoppas"? Snygg. Tog Imovane nyss, så jag tänker att jag kanske kan nöja mig med det & det glas vin jag sippar på nu. Nöja mig med det ruset. Sa till min kille tidigare "jag vill bli full", han sa "varför då?", jag sa "för att det är skönt, typ". Haha. Snygg. Tänkte då att jag skulle dricka två glas, högst. Ibland går det, ibland går det inte. & sådant är livet.
 
Imorgon ska jag upp 07.30, senast 07.45. Ska träffa en person för att fixa en grej. Ok, vad olagligt det där lät, hehe. Det är det inte, men det är viktigt att det löser sig. Som olagliga saker kan va. Hehe, jaja. Därför borde jag inte dricka såhär, för det BLIR jobbigare att vakna & stiga upp när klockan ringer då. För att man, åtminstone jag, blir inte lika utvilad av fyllesömn. Dock kan jag tycka att det är väldigt lätt att kliva upp om jag fortfarande är full när jag vaknar? Haha...
 
HAR VARIT HELT DUKTIG IDAG FÖRRESTEN. Har städat kaninburen. Kaniner bajsar ändå en hel del. De äter visserligen sitt nattbajs (:D), men det bli ändå ganska mycket på några veckor, vilket är långt ifrån hur ofta jag tömmer den *springer iväg & gömmer mig*.
 
Lådan är ca 10 cm djup & ungefär så stor att ni skulle rymma den om ni sträcker fram armarna rakt fram & vinklar in händerna & låter era längsta fingrar toucha varandra, så det bildar en rektangel. HAHAHA, jag hoppas ni gör detta!! Kommentera if you did! Haha. Aja. I alla fall brukar den oftast få fyllas till bredden med kiss & bajs. Ja, jag skäms. Ibland föds det till & med flugor pga detta. Alltså, mycket flugor. Som flyger runt i lägenheten.
 
Det här är dock första gången på länge det blev flugor. Back in the days, när jag söp å söp å söp, sjua efter sjua, & sket i hur jag & de jag bor med levde så kunde det typ gå månader & våran lägenhet var ett paradis för flugor. Disk, pant, kiss & bajs, sopor. Det var ba att välja & vraka för dem. & trots att det är jag som bjuder in dem, så fucking hatar jag livet ur dem.
 
Men nu är den rensad & jag ska göra allt för att komma ihåg att orka göra det igen inom ca två veckor HÖGST, så det inte blir övermäktigt. Det säger jag varje gång. & så är det med mycket i mitt liv. När saker & ting blir övermäktiga släpper jag dem bara helt & hållet. Låtsas att det inte finns. Så får de fucka upp för sig själva utan att jag är med. Bara det att  det är jag som får ta konsekvenserna sen. Tack för det, mig själv. Tack.
 
Blev mycket text. Om bajs typ, haha.
 
Har precis påbörjat mitt femte vinglas. Funderar på mer Imo. Jag hoppas bara jag lyckas träffa den där personen imorgon...

Vara vacker

Jag önskar så hårt att jag var vacker. Jag blir så himla ledsen & uppgiven när jag ser mitt ansikte i spegeln. Det finns verkligen inget vackert där. Inga fina drag, ojämn hy (både nyans & finnar), allt ser oproportionerligt ut & inget sticker ut på något bra sätt. När jag sminkat mig ordentligt kan jag känna mig fin ibland. Men mest känner jag mig bara ful & tråkig.

Plus det där att jag börjar känna mig gammal. Från & med för ett par år sedan, kanske när jag var runt 25, har det bara gått utför, kroppen har gett upp & satt igång förruttnelsen. Så känns det. Hoppas det bara är jag, men ändå; ni som är under 25 - NJUT. För inget blir bättre sedan. Ni blir inte vackrare. Om det inte bara är jag, då kan ni ju vara lugna.

Men nej, jag hatar mitt utseende. Jag vill vara fin. Utan foundation & puder & mascara, m.m. Men jag är inte det. Kommer aldrig bli.

Ibland är det så jobbigt när min kille ser på mig, för jag vet vad det är han ser. Då vänder jag mig ibland bort eller flyttar vårat fokus till något annat. Jag vill inte bli granskad när jag känner såhär, när jag är såhär.

Jag önskar bara att jag var vacker. Skulle ge mycket för det.


Ett år sedan

Har backat tillbaka i mina arkiv ikväll & har fått svar på varför jag började gå ner i vikt i november förra året. Kom upp till ca 64 kg där efter sommaren & pendlade typ mellan 62-64 fram till november dårå, då hände det något.

Vad jag gjorde, vilket jag minns väldigt tydligt nu, var att jag åt för högst 1750 kcal sön, tis & tors & för högst 1500 kcal mån & ons. Helgregeln var att ligga under 2000 kcal.

Av någon anledning hamnade jag ofta under 1000 kcal/dag & det blev ett tvång att inte överskrida det på vardagarna. Plus att jag testade fasta med mandelmjölk några gånger, vilket gav resultat & triggade mig ännu mer.

En annan sak som hände var att jag blev hotad att bli av med mina Imovane pga höga alkoholvärden, så jag fick panik & minskade min alkoholkonsumtion drastiskt, för att fixa till mina värden inför ett läkarmöte.

En tredje sak som hände var att jag fick min hormonspiral utplockad & jag ställde in mig på att den gjort mig hungrigare = jag blev mindre hungrig när den försvann. Tror det mest var placebo, men det funkade ju för mig...

Det som känns allra allra svårast är alkoholen. Hur ska jag kunna minska mitt drickande, få bort/hantera suget? Vad ska jag ersätta den med?

Jag vill inte dricka såhär mycket, vill ha tillbaka balansen jag hade oktober till maj. Jag drack "lagom", hade fina värden & livet rullade på. Behövde bevisligen inte så mycket alkohol som jag & min kropp trodde/tror.

Men nu sitter vi här igen, jag & kroppen, & tror att alkohol är lösningen på så mycket.


Illa till mods

Ligger i sängen & känner mig stressad & illa till mods. Tiden går fort & det känns som att jag slösar mina dagar på något vis. Vad gör jag liksom? Vad åstadkommer jag egentligen? Vad ger det, det lilla jag gör? Naffing, känns det ofta som. Menlöst. Jag "bara är" typ, på ett dåligt vis.

Ikväll känner jag mig ensam. Det är återkommande, att jag känner mig så sjuuukt själv i allt, i hela livet, i hela världen. Jag har ju folk omkring mig, men det känns som att de inte är med mig på riktigt. Jag låter dem kanske inte. Allt känns så ytligt, förutom allt inuti mig. Där kan jag verkligen gräva in mig. Men ingen annan får komma in.

Aja, bla bla bla, ingen fattar nåt & jag är sämst, osv. Hejdå.


Fjärde våningen

Åeh åeh åååh.

En kompis försökte ringa mig i eftermiddags, men jag var upptagen så det fick vänta tills jag var klar. Tre missade samtal & ett sms: "Ring viktigt". Tydligen hade hon tänkt "kidnappa" mig & dra med mig på storfest en massa mil härifrån!! Åååh, vad jag ångrar att jag inte bara släppte allt & svarade från början. Hade SÅ gärna varit ute på äventyr just nu!!

Istället sitter jag ensam, halvnaken i soffan med en värmande ansiktsmask i fejset & inte en enda själ som vill socialisera med mig. Inte ens på Snapchat. Var är ni när jag behöver er? Haha, på nåt kul ställe såklart & har kul.

Minns en gång när jag hade kul, på en fest på en konstskola. Söp & umgicks & went all borderline helt plötsligt & satte mig i ett fönster på typ...fjärde våningen & skulle hoppa? Hahaha. Det måste ha sett sjukt patetiskt & fjantigt ut. Men jag minns att jag inte skojade ändå. Betraktade asfalten nedanför & längtade efter hur det skulle kännas att träffa den. Men oj oj, vad kan jag ha varit, 20?

Jag vill vara 20 igen ibland. På något vis känns det som att jag förlorat eller gått miste om *min ungdom*. Att jag har supit/knarkat bort alla år då man ska resa runt, testa nya grejer, prova på olika jobb, ha vänner som kommer & går, vissa som stannar föralltid. Tiden då man är som friast & vackrast i hela livet. Det har jag missat, känns det som.

Jag fyller 27 i år & det känns fruktansvärt. Jag började se & märka för flera år sedan att jag ruttnar bort, men det går inte att göra så mycket åt.

Ingen uppmärksammar min kropp & det gör ont. Fattar att min kille blivit van/less, att jag inte är intressant eller kanske ens snygg för honom längre. Men det som kommer "utifrån", det är viktigt på sitt egna vis.

Nä, nu slutar jag utan att avsluta, för jag vet inte hur jag ska göra det eller vart jag vill komma. Vet inte ens om jag står för det jag skrivit, behövde ba spy ur mig.


RSS 2.0