Violent more violent

"Jag tror du har gått in i dig själv" sa min kille när jag la mig på soffan & blundade & blev tyst. Nere, less, deppig, ledsen, osv. & min kille blev arg, eftersom jag ofta slutar svara eller svarar svävande, typ "Jag är bara less", typ varje gång jag "går in i mig själv". Har äckligt svårt att dela med mig & det blir jobbigt för alla inblandade. 

Så han blev arg/upprörd & jag blev ledsen & började gråta. Efter en stund gick jag till sovrummet & snörvlade istället, orkade inte sitta brevid nån arg liksom, nån som inte bryr sig. Hoppades efter ett tag att han skulle komma dit, så jag kanske skulle kunna hulka ur mig något av det jobbiga. Men han kom aldrig. 

Jag insåg medan jag grät (blev länge & mycket asså) vad det är som skaver så just nu & det är att jag känner mig så FRUKTANSVÄRT ENSAM & ÖVERGIVEN. Det känns som att människor glider ifrån mig/försvinner/släpper mig. 

Min psykkontakt (en stor trygghet för mig) ska sluta poff hejdå lycka till, & lämna över mig till en främmande person. För andra gången blir jag lämnad av en bra kontakt jag litar på. En annan bra kontakt jag har fått, i ett annat forum, ska sluta poff hejdå lycka till, & lämna över mig till någon random person. 

Men det jobbigaste är när det kommer till min kille. Jag blir så så så ledsen när jag tänker på & grubblar kring honom/mig/oss. 

Känner mig så ensam, den senaste tiden åtminstone. Utanför. Utstött typ. Tråkig. Värdelös. Som att han inte vill vara med mig, jag är inget å ha längre. Resten av världen är rolig & intressant, till skillnad från mig. Han visar mindre & mindre intresse för hur jag har det, gör mer & mer saker som utesluter mig. 

Han går runt med lurar i öronen, så fort han inte lyssnar på sina poddar i högtalarna/på tv:n = går ej/är svårt att småprata utan irritaion. 

Han har börjat cykla en massa, jag har ingen cykel = vi kan inte färdas/umgås tillsammans där + han har friheten att impulsivt umgås med vänner medan jag sitter hemma. 

Han har börjat laga mat till sig själv = vi äter/lagar inte mat tillsammans längre. 

& asså jaaa, jag veeet, jag fattaaar att detta inte ska vara förbjudet & att man ska kunna göra sådant här även när man är i en relation, jag tycker det är bra att ha egna saker för sig. Osv, osv. Så skippa det snacket om du hade tänkt ta det med mig här & nu, annars slår jag dig :) :) :) 

Det som är grejen är att det känns som att detta smyger sig på & jag börjar fundera på om han övar på att vara själv, vara singel? & var kommer snacket "älskar du mig inte längre?" ifrån, helt plötsligt? Back in the days, när ALLT var struligt & upp & ner ställde jag själv de frågorna, projicerade mina egna tankar & känslor, pga min egen osäkerhet, på honom. & det är jag rädd sker nu, från hans sida.  

Jag är rädd att jag betett mig så illa för många gånger, så många gånger att det börjar vara slut på gånger nu poff hejdå lycka till. Då går jag sönder. 

Det här blev ett dödslångt inlägg. Jag skrev det mest för att försöka formulera något för min kille (han ska läsa detta, så snart det passar), istället för att mussla mig eller spy ut något osammanhängande i form av muntliga bajskorvar. 

Sammanfattningsvis - jag känner mig lämnad, utanför & värdelös just nu. Därför klappar jag ihop ibland, går in i mig själv, när det blir för tungt. Det är inte så lätt att sätta fingret på varje suck jag drar, varje tår jag fäller eller varje "hora" jag kläcker ur mig, men typ alltid vill jag bara bli omhållen, struken, masserad, frågad, kurrad. Bara INTE ignorerad eller spottad på, för då blir jag så ensam jag kan bli, någonsin.