Violent more violent

Kan inte somna. En massa skit bara snurrar i skallen. Hur värdelös jag är, bland annat. Känns som att människor tycker om mig på låtsas. Att de bara spelar. Skrattar eller svär åt mig när jag vänder ryggen till.

Min familj känner mig inte och de verkar ärligt talat inte bry sig. Förmodligen för att de tror att de känner mig. De är snälla, men finns inte där känslomässigt, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Min kille. Sådana här stunder tvivlar jag så mycket. På vad han känner, vad han vill. Tänker tillbaka & undrar om han någonsin ens blev kär i mig. Det hände så mycket första åren från att vi träffades. Så mycket skit. Jag ältar händelser & försöker komma fram till saker som aldrig kommer gå att komma fram till. De kommer bara få finnas där som oläkta sår, för mig att bli galen på, nätter som den här.

Vill riva mig blodig när jag snurrar in mig i sådant här. Jag hatar det. Jag skulle bara vilja kunna känna mig värd att älskas.